Från början var intrigen jag hade i tanken episk och pompös med långa episoder som mest liknade en hel krönika för en kungaätt. Kanske var jag tvungen att fantisera fram en sådan bild som Heyerdahl gett innan jag kunde komma ner på jorden. Intrigen i min berättelse är nu enkel även om jag fortfarande försöker skala bort episka inslag vilket känns svårt eftersom berättelsen trots allt sträcker sig över ett år i tiden. En ung man som är lite av en hjälte upplever sitt livs äventyr och är samtidigt bricka i politiskt spel. Han möter en kvinna och förbjuden kärlek uppstår. Han dräps av fadersfigur. Jag känner själv att jag har krystat fram en del av intrigen eftersom jag så innerligt känner att jag vill förmedla ett budskap. Ändå känns storyns skelett inte bräckligare än att jag kan laga den med lite klister. Dumt nog lägger jag ner tid på att skriva berättelsen utan att vara helt förberedd för det.
Hur putsar man en intrig? Vilka frågor ska man ställa sig? När vet man att man hittat de relevanta frågorna? När man hittat de rätta frågorna behöver man troligen inte jobba så hårt med svaren. Är det frågorna eller svaren som ska vara enkla?
Jag har inte orkat arbeta på det sättet som Elisabeth George anger i sin handbok av olika anledningar, främst på grund av diskbråcket som binder mig till hemmet. Detta skrämmer mig en aning med tanke på hur mitt besök i Trollkyrka i Tiveden påverkat intrigen vilket ger aningar om hur besök på andra platser kan stjälpa den karaktär som jag tycker min intrig ändå har.
Fuglesangs väg till rymden påbörjades redan innan han var antagen till astronaututbildningen. Han stod inför en slags antagningsnämnd när det gick upp ett ljus för honom. Intrigen som uppdagades skulle räcka till en ny film med agenten Jason Bourne:
Jag började för första gången ana ett visst politiskt mönster. En person i panelen var svensk: Fredrik Engström, tidigare chef för rymdbolaget och nu chef för Esas bemannade rymdprogram.
