Jag har just påbörjat en av de coolaste böcker jag stött på, texter skrivna av en fransk romantiker som levde under 1800-talets första hälft.
Redan då kunde det under vissa omständigheter vara befängt att söka någon på en särskild adress. Istället för att sända brev till en gammal adress i Kairo annonserade berättaren i en tidning som ges ut i alla världens stora städer samtidigt. På det sättet fick han kontakt med en vän.
Tanken känns aktuell idag, hundrafemtio år senare. Varför tror vi att man kan nå någon på en särskild plats med hjälp av fasta telefoner, när man kan ringa vem som helst på mobilen?
(Boken heter Andra riken och innehåller texter skrivna av Gérard de Nerval.)
Jag håller med dig, jag är helt såld på idén om att inte ha fast telefon. jag har ju varit utan i flera år nu och saknar den inte alls. Men det är roligt att prata med t.ex. min morfar som blir fascinerad av att han kan prata med mig när jag är ute. Han har ingen mobil och gubben är 85 år. En gång åkte jag tåg, gick över stan och klev på bussen… han var som förtrollad av tanken på att jag var där och överallt samtidigt
Fattar… Jag blir fortfarande förvånad över att folk vet att det är jag som ringer innan jag sagt nåt.
Pingback: Nu vet jag vad en dröm är « Självbilden; frihet och äventyr