Spåret efter mig

Det är med ett patetiskt leende jag bestämmer mig för att lägga ut ett spår efter mig. Så idag kan alla se vad jag gjort på Internet. Nu sparar jag några minuter för någon stressad handläggare på FRA som härmed kan ägna sig åt något viktigt.

Ingen har väl undgått att lägga märke till hur lätt man särskiljer utländska böcker i bokhandeln. Kanske finns det en förklaring att finna i SVD:s artikel om kulturens ansikte.

Medan jag surfar låter jag Spotify rulla på fritt i bakgrunden. Jag tvingas hoppa över en och annan låt, men det är därför Spotify är bättre än radio, man kan skippa låtar som inte passar. Jag hajar till när jag hör en av låtarna, på Youtube låter Apron Strings med Beady Belle så här.

Diskbråck är jag bekant med sedan en tid. Det lundensiska företaget Bonesupport tycks ha en lösning på G i något som kallas för Ultrazonix. Om jag köper aktier i företaget gör jag en god gärning. När jag söker efter aktien på avanza.se så finns den dock inte.

Förutom slösurfandet har jag även spelat spel på Internet. Jag är förtjust i att spela Mafia Wars som inte verkar gå ut på något annat än att samla på sig en massa pengar. Dumt att ägna tid åt något så banalt…

Första delmålet är uppnått

Så har jag nått mitt första delmål. Och det är fortfarande en vecka kvar av min semester.

Jag har ett utkast på papper även om jag kompromissat genom att enbart ha sammanfattat två av kapitlen. Jag har nog det svåraste arbetet kvar och jag kan inte riktigt lista ut hur jag skall gå till väga för att göra det enkelt och snabbt. I tanken vill jag göra en snabb genomläsning för att hitta logiska luckor och förvirrande tidshopp. Jag vill ju att berättelsen flyter och att bitarna faller på plats i rätt ordning. Först därefter tänkte jag bearbeta texten språkligt. Nu gör jag allt på en gång och de första sidorna i mitt utkast är ett virrvarr av rättelser, pilar och överstrykningar.

Som ni förstår har jag ingen som helst nytta av de redigeringar som jag gjort, med två olika slags pennor…

Jag har lagt undan utkastet för att istället fördjupa mig i ämnen där mina kunskaper varit otillräckliga. Till exempel har jag hittat en beskrivning av en begravning som har mytiska inslag och som återfinns i sagan om Beowulf. Det är guld, heliga krigare, korpar och vargar. Min berättelse är dessvärre mer realistisk än mytisk men nog blir jag hjälpt av sagan.

Jag vågade inte hoppas att jag skulle nå så här långt. Därför har jag inte hunnit sätta upp fler mål. Det blir något att fundera över ikväll. Så jag kan planera arbetet i fortsättningen.

Alla pilar, streck och markeringar i mitt utkast ger ett rörigt intryck. Även Fuglesang arbete i sådan miljö:

”Min första arbetsplats är råttboet. Det kallas så därför att det är en röra av kablar och kopplingar, det är trångt och snärjigt.”

Pekoral

Mitt kreativa jag har tagit paus. Jag passar därför på att backa tillbaka för att njuta av mitt arbete så här långt. Med bestörtning upptäcker jag genast vilket pekoral jag skapat. Jag hade något jag ville berätta och jag ser att jag varit alldeles för ivrig och övertydlig vilket medfört ett agiterande resultat. Kanske är det enkelt att åtgärda med just nu känns allt jobbigt.

De stråk där jag släpar runt min hund kantas av kommunala rabatter med träd och buskar av olika slag. Ett av träden har en exotisk magi med ormlika grenar som slingrar sig mot skyn. Trädet som ser dött ut långt in på försommaren får sina löv sist av alla här i Lund. Jag har haft en idé om att beskriva ett ögonblick av lättja invid ett sådant träd. I förrgår fick jag veta att trädet är en Robinia, pseudo akacia. Sådana har inte funnits i Europa särskilt länge…  

Inte ens Fuglesang kan allt:

”Man vill helst inte visa att man inte kan, eller komma med en dum fråga, men det är viktigt att komma över sådana känslor.”

SMS-bok

Jag har ett litet träningsprogram vars dagliga huvudnummer är en cykeltur. Under dagens cykeltur grubblade jag över ett stycke där jag försöker förmedla en känsla av besvikelse och övergivenhet. Min text har känts lång utan att ändå vara fullödig. Jag vill inte göra avsnittet längre. På grund av mitt diskbråck är jag tvungen att leda cykeln över vissa ställen, Lunds gator är nämligen stenlagda och rätt ojämna vilket min rygg inte tål just nu. Jag passar på att kolla av telefonen och funderar hur jag hade skrivit ett SMS för att förmedla känslan jag söker och hittar orden direkt.

Vilsen på havet. Hittade du hem. Till mig.
Ilandfluten. Irrar du än. Från mig.

Jag ska kanske skriva en SMS-roman i stället. Sigur Rós har en låt som heter Saeglopur vilket är ett isländskt ord som betyder någonting i stil med seglare som är vilse på havet. Finns det endemiska (så heter om djur) ord i svenskan som inte har motsvarigheter i andra språk? Barnen har någon gång sagt att ordet lagom inte finns på andra språk.

Det Fuglesang har att säga i frågan är så bra att jag inte vågar citera honom för att inte förstöra en läsupplevelse för er som fortfarande kan se fram emot att läsa hans rymddagbok.

Intrigen

Från början var intrigen jag hade i tanken episk och pompös med långa episoder som mest liknade en hel krönika för en kungaätt. Kanske var jag tvungen att fantisera fram en sådan bild som Heyerdahl gett innan jag kunde komma ner på jorden. Intrigen i min berättelse är nu enkel även om jag fortfarande försöker skala bort episka inslag vilket känns svårt eftersom berättelsen trots allt sträcker sig över ett år i tiden. En ung man som är lite av en hjälte upplever sitt livs äventyr och är samtidigt bricka i politiskt spel. Han möter en kvinna och förbjuden kärlek uppstår. Han dräps av fadersfigur. Jag känner själv att jag har krystat fram en del av intrigen eftersom jag så innerligt känner att jag vill förmedla ett budskap. Ändå känns storyns skelett inte bräckligare än att jag kan laga den med lite klister. Dumt nog lägger jag ner tid på att skriva berättelsen utan att vara helt förberedd för det.

Hur putsar man en intrig? Vilka frågor ska man ställa sig? När vet man att man hittat de relevanta frågorna? När man hittat de rätta frågorna behöver man troligen inte jobba så hårt med svaren. Är det frågorna eller svaren som ska vara enkla?

Jag har inte orkat arbeta på det sättet som Elisabeth George anger i sin handbok av olika anledningar, främst på grund av diskbråcket som binder mig till hemmet. Detta skrämmer mig en aning med tanke på hur mitt besök i Trollkyrka i Tiveden påverkat intrigen vilket ger aningar om hur besök på andra platser kan stjälpa den karaktär som jag tycker min intrig ändå har.

 Fuglesangs väg till rymden påbörjades redan innan han var antagen till astronaututbildningen. Han stod inför en slags antagningsnämnd när det gick upp ett ljus för honom. Intrigen som uppdagades skulle räcka till en ny film med agenten Jason Bourne:

Jag började för första gången ana ett visst politiskt mönster. En person i panelen var svensk: Fredrik Engström, tidigare chef för rymdbolaget och nu chef för Esas bemannade rymdprogram.

Mitt källmaterial

Mina blogginlägg är onödigt långa och jag gissar att ingen har det sittfläsk som krävs för att ta sig genom ett enskilt inlägg i dess helhet. Jag ser dock bloggen som en bra plats för att bevara min arbetsmetod för framtiden. Jag hoppas kunna återkomma för att se vad som fungerade bra och hur jag löste de problem som uppkommit under arbetet. Jag måste lära mig skriva utdrag och länka vidare till inlägg i dess helhet förutifall någon skulle vara intresserad av att fördjupa sig i det jag skriver om. Jag kommer precis från lasarettet där mitt diskbråck fått sig en omgång hos neurokirurgen. En nervblockering har utförts som ska verka under minst tre veckor. Jag tror det fungerar eftersom jag inte känner någon smärta just nu. Men lokalbedövningen sitter fortfarande i. Så det är svårt att veta.  

I mitt förra inlägg refererade jag till arkiven. Innan jag på allvar började skissa min berättelse såg jag över mitt källmaterial. Böcker, uppslagsverk och fotografier. Av platserna som jag besökt är trollkôrka i Tiveden den märkligaste och stället har gjort ett djupt intryck på mig. Den platsen måste få en särskild plats i boken och det är med förvåning jag konstaterar att platsen troligen inte haft någon plats i filmens värld ännu. Jag är en lycklig ägare av nationalencyklopedin som är ett ovärderligt redskap i jakten på fakta. Jag ska försöka släta ut min berättelse så det inte syns att det förekommer ren uppslagsfakta i den. Böcker som gett mig stor inspiration ligger framtagna och som står där mest som någon slags trygghet. Kör jag fast läser jag några rader ur vilken som helst av böckerna och jag vet jag finner inspiration igen.  Vem vet vart man kan resa i tanken på detta sätt. I måndags cyklade jag till biblioteket och lånade Aristoteles handbok i diktkonst. 

Den bok som rent berättartekniskt tilltalat mig mest är Bruce Chatwins reseskildring I Patagonien. När jag hade läst boken kändes det som om jag faktiskt varit i Argentina. Jag fick låna boken av en vän (han med whiskeyglasen) och jag lånade den igen något år senare för att skriva av några rader. Jag har förlorat dessa rader och kanske behöver jag skaffa ett eget exemplar av boken. I den finns en liten men ack så kärnfull skröna om hur urinvånare försvarar sitt land mot kolonisatörer/pionjärer/européer. Även min berättelse handlar om att man tar över någon annans jord. Jag vill dock göra erövraren klok; han sansar sig efter den första uppgörelsen som varit blodig. Här ska mitt budskap smyga fram. Ett land är inte bättre än dess utbildningsväsende. Ni förstår säkert att jag har två tonårsbarn.

Vid min säng har jag en rejäl anteckningsbok i vilken jag skrivit ner lösa tankar om precis vad som helst. I den har jag ibland fört in drömmar eftersom jag oftast hinner glömma dem innan jag druckit mitt morgonkaffe. Mina nattdrömmar är otroligt obegripliga när man läser raderna efteråt vilket är en inspirationskälla med kraft. Dessa tankar och drömmar kan därför bli betydelsefulla redskap i mitt författande. En dag när jag, som vanligt, strosade bland hyllorna i bokhandeln hittade jag en anteckningsbok. Det fanns en hel serie och det angavs att Hemingway och Chatwin använde dessa i sitt arbete. Båda är mina favoriter. Med sina läderpärmar kändes den lilla boken lyxig och var svindyr. Jag kunde inte låta bli och jag köpte boken och när jag antecknar i den så är det med extra stor ansträngning. Formatet gör att jag alltid kan ha boken med mig.

Elisabeth George verkar vara mycket aktiv i sin jakt på miljöer till sina deckarhistorier och hon förklarar hur hon använder kameran när hon skapar de miljöer som hon vill placera i sina berättelser. Min gamla dator har jag inte fått i gång på några år. Däri finns många av mina fotografier. Jag vet inte om det går att rädda dem. Inte för att bilderna är något att ha men ett och annat minne hade varit roligt att rädda. Jag har slutat framkalla bilder av någon anledning. Hade jag varit bara lite rikare så hade jag köpt ett nytt minneskort till kameran så snart det gamla var fullt. Eller är det så folk gör nu för tiden? Jag gissar att det skulle vara lika dyrt som att framkalla en 24-bildsrulle.

Jag har i mina tidigare inlägg berättat om hur Elisabeth George varit till stor glädje för mig i mitt arbete. Nu när jag i skrivande stund läser Aristoteles bok Om diktkonsten så ser jag att även hon inspirerats av boken. Boken är dock svårläst och man skulle behöva delta i ett seminarium för att begripa alla termer. Det är nu det märks att jag är nybörjare i ämnet diktarkonst. Tydligt är i alla fall att Aristoteles redan för mer än tvåtusen år sedan uppfann en metod att skriva som håller än idag. En anledning till att jag bloggar är att dokumentera den metod som fört mitt arbete framåt vilket kanske är onödigt när det sedan gammalt finns förträffliga handböcker i frågan. Aristoteles har än så länge påpekat två saker för mig som jag själv inte räknat ut. 1) Oden och Balder är inte fiender i min berättelse, det faktum att Oden ändå ska slå ihjäl Balder i slutet medför att min berättelse är en tragedi.  2) Diktar du en tragedi så ska du behålla historiska namn. Igenkänning är nämligen viktigt för att en tragedi ska kännas trovärdig med skeenden som upplevs som sannolika. För mig betyder detta betyder väl att jag ska behålla de klassiska asanamnen på figurerna i min berättelse. Många människor kan ju namnet på några av dem och kanske till och med hur de hör ihop med varandra. Aristoteles anger också vikten av peripeti, men jag vet inte vad det betyder.

För övrigt så har några böcker en särskild plats i mitt hjärta. Den som värmer allra mest ska jag snart avslöja men dessförinnan kan jag nämna att jag läst några vikingatida berättelser som gett mig inspiration i frågor om exempelvis dåtidens tro på det vi kallar ödet. Jag kommer att låta Oden offra sin bästa häst och samtidigt visa hur bestämd och beslutsam han är i sin gärning. Han begår handlingen med tillfredsställelse eftersom han tror att saker går hans väg i framtiden i sådana fall. En sådan idé hade jag aldrig kommit på utan att ha läst de gamla berättelserna. Jag har lånat en figur ur Kalevala, det finska nationaleposet, som jämte Tre män i en båt är de böcker som jag oftast påbörjat utan att läsa ut. Kalevala är en typisk höstbok medan den senare är en typisk sommarbok. Jag har redan bestämt att jättarnas konung kommer att heta Faravid som också är en av hjältarna i den finska berättelsen.

Även om jag kommer att finna inspiration i gamla berättelser så har jag bestämt mig för att inte vara rädd för anakronismer eftersom det mesta i berättelsen ändå är fria fantasier utan att jag har några historiska belägg för att den är sann. Det är ju trots allt mycket avlägsna tider och varje beskrivning med nutida ord som inte fanns förr drar oss ifrån den sanna vägen. Jag ska försöka sålla bort det som är uppenbart fel men jag kommer att tillåta mig spekulera fritt. Jag ska slutligen nämna att jag funderar på att tala in tankar i min mobiltelefon. Jag går ofta ut med hunden sent på kvällen och det händer att jag får idéer som jag skulle kunna tala in i telefonens röstinspelare eftersom mitt minne är hopplöst. Detta ska jag fundera vidare på.

För det var så Fuglesang gjorde i rymden:

Detta måste berättas. Jag letar fram diktafonen igen och talar in vad jag just upplevt.

Elisabeth George gav mig nycklarna

En nyfunnen vän har berättat att han skriver massor av utkast innan han lämnar ifrån sig materialet till ett förlag för genomläsning. Jösses, vad har jag gett mig in på? Ibland tar det mig en hel sommar att läsa igenom EN bok. Men att göra det upprepade gånger! Jag är medveten om att det jag själv skriver ibland blir obegripligt för den som läser texten och jag tror att det är där den stora svårigheten i mitt arbete kommer att uppstå. Jag vill framföra ett budskap i en spännande berättelse. Temat kommer att vara manlig oro och kvinnlig målmedvetenhet. Kan jag göra texten begriplig eller inte? Det återstår att se om jag kan finna mina egna obegripligheter. (anm. Jag läste detta inlägg tre gånger och ändrade i texten varje gång innan jag postade det…)

Jag berättade tidigare att jag haft författardrömmar sedan lång tid men saknat ambitioner. Jag ska väl i sanningens namn säga att jag också saknat kunskap. Jag har läst så många böcker där levande karaktärer och miljöer varit enda anledningen till att jag ens orkat mig genom boken. För mig har det varit en gåta hur man skriver på ett sätt att personer känns verkliga och agerar på ett trovärdigt sätt. Så var det ända tills jag läste Skriv på! av Elisabeth George. Hon anger på ett tydligt sätt hur hon arbetar fram en bra historia och hur hon bygger upp de karaktärer som bär berättelsen framåt.

 Jag har sålunda en grundidé. Det är forntid i Skandinavien. Två rivaliserande ätter slåss om resurserna och ett krig hotar. Den ena ätten är asarna som inte befunnit sig i området mer än något eller några decennier. Området befolkades tidigare av ett folk, som jag för enkelhetens skull nu kallar jättar, som trängts undan. De jättar som inte fördrevs har anammat asarnas seder. En av asarna blir kidnappad i maktspelet och offret i det dramat är berättelsens hjälte. Hans hjälteresa kommer att vara rätt lugn men han drabbas av ett hårt öde. Han kommer att bli ihjälslagen i slutet.

 Elisabeth George ger nämligen som första tips att komma på ett slut på historien. Jag valde hjältens död. Det gjorde jag helt enkelt för att jag inte kom på något bättre samt för att, ta i trä, slippa skriva fler historier runt denne hjälte om nu berättelsen skulle bli en säljare. Min hjälte kommer att vara den yngsta och därmed också den flataste personligheten. Jag har sedan länge format några personer som jag tänkte presentera i min berättelse. Det är nu dags att titta närmare på vilka personer som ska bära berättelsen framåt!

Jag citerar Fuglesang som är min ledstjärna i detta arbete:

Äntligen, äntligen! Efter alla dessa långa år.

Jag skrattar visserligen inte inombords såsom Fuglesang gjorde men jag är tillfredsställande lugn och ser framtiden an med tillförsikt! Min semester börjar nu och jag har fyra veckor på mig att arbeta fram ett första utkast.

Kontaktannons: Vill du följa med mig på en resa i skapandets värld?

Jag har länge velat bli författare och skriva böcker. Av någon anledning har jag saknat ambition och inte tagit tag i denna dröm.

Jag har diskuterat författardrömmarna med en vän i många år. Vi har tittat djupt i whiskeyglasen och delat drömmar med varandra. Han skrev en bok och nu antar jag utmaningen. Jag ska också dikta en bok. Följ med på resan och vägled mig!

Jag har samlat på mig flera olika idéer om vad min första bok skulle kunna handla om. Jag har fastnat för att skriva en historisk roman som utspelar sig vid en tid där de historiska källorna i Sverige är vaga vilket ger min fantasi stor frihet att utforska tänkbara scenarion.

Tre var för sig obetydliga tankar har tillsammans format idén som jag nu tänkte bearbeta. Den första tanken hade jag redan 1998 när jag besökte Ale stenar som är en stor skeppssättning i Skåne. Jag lutade mig mot en av stenarna och funderade på hur stenåldersgubbarna finansierade ett sådant bygge. De hade väl knappast någon bank att gå till och om de hade en sådan vad i h-e sa man då för att bli beviljad kredit. Jag behöver väl knappast nämna att vi gick i husdrömmar vid den tiden. Av någon anledning har upplevelsen vid Ale stenar fastnat i min skalle och nu kanske jag kan sopa bort den för gott genom att utforska vidare i tankens värld.

Den andra tanken, som inte är lika världslig, är helt obegriplig för mig. En natt vaknade jag med ett ryck mitt i natten. En dröm jag inte längre minns, och som jag glömt bort redan när jag vakande, lämnade en mening i mitt medvetande: ”Tårarna du ser är inte mina.” Jag vet inte varifrån jag fått denna mening men jag fullständigt avgudar den. Ve den redaktör som vågar stryka den! Den ska få bli bokens titel eller inledning. Jag vill inte stjäla någon annans ord och jag har dammsugit min bokhylla i jakten på ursprunget. Är den bekant? Snälla du, meddela mig i sådana fall! För jag har svårt att tänka mig att ett sådant uttryck kan skapas i en dröm bara sådär…

En tredje sak och som är helt avgörande för bokens handling kom till livs när jag för flera år sedan läste en artikel om hur Heyerdahl fått en idé om att asarna varit verkliga människor och att de hade sitt ursprung i ett område som nu ligger i landet Azerbajdzjan. Tyvärr dog Heyerdahl innan hade kunde bygga ut sin teori men av artikeln framgick indicier som verkade starka. Jag köpte idén. Jag vet inte när jag kopplade ihop dessa tre tankar. Men de har surrat i huvudet ett tag.

Jag hoppas att detta nu efter tio års drömmerier går i rasande fart och Christer Fuglesang får bli ledstjärna för mitt arbete: 13 dygn i rymden efter 14 år på jorden. Så snabbt lär det inte nu gå. Men tio års skrivande skulle jag aldrig orka med. Hur många veckor tar det att skriva ett första utkast, jag har trots allt haft god tid att bearbeta mina tankar? Får man kalla sig för författare som hobbyskrivare? Finns det fler än jag som har drömmar där ute? Vilken dag som helst börjar min semester och under denna korta period hoppas jag ha hunnit skriva ett första utkast.  

Jag har avmystifierat mig på bloggen med förhoppning om att det kan vara till gagn för boken som jag vill skriva.

Hávamál, Vikingarnas visdomsord

   Vikingarnas visdomsord, i översättning av Karl G Johansson

Bokhandelns avdelning för poesi var minimal och bestod av ett snurrställ. Jag fick syn på den hårt inplastade boken och var skeptisk mot den inledningsvis. Det fanns inget blädderex. att tillgå. Detta gjorde mig misstänksam och jag gissade att innehållet skulle vara för tunt för att motivera ett pris på över 100 kronor.

Mina farhågor besannades. När jag kom hem visade det sig att varje sida innehöll en strof om sex versrader. Men, när jag väl gav Hávamál en chans så visade det sig att varje sida hade en inneboende tyngd som väl motiverar formatet.

Hávamál ingår i den poetiska eddan och ur denna har ordspråken nu samlats i den nya boken. Eftersom det är en nyöversättning är den i sin helhet lättläst och begriplig. Men visst saknar jag version med originalspråk som gott och väl hade fått plats i boken. Klockren 4! Titeln finns tyvärr inte på http://bok.nu så jag har inte kunnat betygsätta boken där. Därav detta inlägg.

Racing

Idag blir det racing när F1 går i Bahrain. Två Toyota står sida vid sida, före Ferrari, MacLaren och Brawn!