Jag har väl inte boken i färskt minne men ett stycke har etsat sig fast i mig; solen skiner aldrig i drömmen. Utifrån detta och någon rubrik jag sett om att drömmens syfte är att rensa bort onödig kunskap har jag påbörjat en process att skapa en egen förklaringsmodell för att förstå vad drömmen är för något:

Medan den sista medvetna tanken bleknar skapas ett intet som de flesta beskriver som svart i brist på ord som förklarar ingenting, för vem är skickad att förklara vad intet är? Tillståndet som i denna text kallas för intet varar ett kort ögonblick eller kanske en längre tid som upplevs som en evighet. Därefter tänds enstaka objekt som lyser av egen kraft och utan att sprida ljus i sin omgivning. Sedan tänds allt fler objekt medan andra sakta slocknar och försvinner.

Föreställ dig vilket objekt eller person helst. Försök sedan att tänka bort omgivningen kring objektet du tänker på så att det flyter i ingenting. Vilken kraft krävs inte för att åstadkomma den effekten med vilja? Betyder det att dröm och tanke inte är samma sak? Kan det vara så enkelt att drömmar är minnen som sorteras för att skapa plats för nya intryck? Hur vet man vad som är värt att spara medan man sover?

Är det så att om vi lyckas hålla flera objekt (slumpmässiga) vid lyskraft samtidigt kanske en lycklig omständighet får dessa att samverka i sådan grad att vi tror en film spelas upp för oss. Om vi vaknar under en sådan process och minns bilderna så kallar vi det för dröm.

När man sitter och funderar så är allt så solklart men när man skriver ned tankarna så känns det ovan sagda rent idiotiskt.

Så här bloggade jag om boken ”Andra riken” 2010.  

För jättelänge sedan läste jag en recension av George R.R. Martins bokserie som inleds med A Game of  Thrones.  Jag tänkte att jag inte behöver läsa böckerna utan vänta tills de blev filmatiserade. Nu när första boken blivit TV-serie så sändes den på en kanal som jag inte betalar för. Jag köpte första boken och är nu fast i en medeltida fantasyvärld innehållande utdöda jättevargar, drakar och zombier. Jag har aldrig förr läst någon bok med så många karaktärer och som dör så snart de presenterats. Martin har en beundransvärd förmåga att skapa personligheter.

TV har inte varit min grej 2011, jag följde Smartare än en femteklassare. Men jag missade säkert något avsnitt. Jag har inte heller sett något nämnvärt på bio.

Mitt X-box Live konto går ut den 27:e men det gör inget. Jag förnyar det inte förrän jag hittat ett nytt spel som är lika stort som Halo Reach. I det spelet har jag nått den högsta militära rangen, general av fjärde graden, och det känns som om jag är färdig med spelet nu.

Den första boken jag läser 2012 är en tegelsten som lovats vara något mitt emellan Tolkien och Rowling, Jonathan Strange & Mr Norell av Susanna Clarke, vilket för mig låter mycket spännande. Jag fattar inte hur jag lyckats missa den boken, men nu är den min.

Det var ju enkelt att fundera ut det som varit, och det var ju rätt materiella saker ändå. Men livet då? Vad har jag uppnått? Vad har jag misslyckats med? Frågan är nu hur jag ska lägga upp planen för 2012. Dessa frågor får jag fundera över idag. Bara tanken på det gör mig svettig…

Jag har flyttat några avsnitt vilket medfört att berättelsen tappar sammanhang på två ställen. Det ena ser jag inte som något större problem medan det andra inte ser ut att kunna räddas med mera än att jag utvecklar en av karaktärerna i berättelsen. Det är en person som hittills haft en biroll men som ändå var tänkt till en större roll från början. Vi får se, jag kan inte riktigt se vad detta kommer leda till.

Tyvärr fungerar det inte så för mig, även om mina tankar lätt omvandlas till skrift. Det stora jobbet ligger i att föreställa sig berättelsens personer och ge deras ageranden en övertygande stil. Det är inget jag klarar av att göra över en helg.

Jag hörde en intervju med en gammal dam på radion för femton år sedan. Hon sa: ”Livet är som en dassrulle, det går sakta i början och fortare i slutet.” Jag börjar förstå vad hon menar, tiden går numera så fort.