Mina blogginlägg är onödigt långa och jag gissar att ingen har det sittfläsk som krävs för att ta sig genom ett enskilt inlägg i dess helhet. Jag ser dock bloggen som en bra plats för att bevara min arbetsmetod för framtiden. Jag hoppas kunna återkomma för att se vad som fungerade bra och hur jag löste de problem som uppkommit under arbetet. Jag måste lära mig skriva utdrag och länka vidare till inlägg i dess helhet förutifall någon skulle vara intresserad av att fördjupa sig i det jag skriver om. Jag kommer precis från lasarettet där mitt diskbråck fått sig en omgång hos neurokirurgen. En nervblockering har utförts som ska verka under minst tre veckor. Jag tror det fungerar eftersom jag inte känner någon smärta just nu. Men lokalbedövningen sitter fortfarande i. Så det är svårt att veta.
I mitt förra inlägg refererade jag till arkiven. Innan jag på allvar började skissa min berättelse såg jag över mitt källmaterial. Böcker, uppslagsverk och fotografier. Av platserna som jag besökt är trollkôrka i Tiveden den märkligaste och stället har gjort ett djupt intryck på mig. Den platsen måste få en särskild plats i boken och det är med förvåning jag konstaterar att platsen troligen inte haft någon plats i filmens värld ännu. Jag är en lycklig ägare av nationalencyklopedin som är ett ovärderligt redskap i jakten på fakta. Jag ska försöka släta ut min berättelse så det inte syns att det förekommer ren uppslagsfakta i den. Böcker som gett mig stor inspiration ligger framtagna och som står där mest som någon slags trygghet. Kör jag fast läser jag några rader ur vilken som helst av böckerna och jag vet jag finner inspiration igen. Vem vet vart man kan resa i tanken på detta sätt. I måndags cyklade jag till biblioteket och lånade Aristoteles handbok i diktkonst.
Den bok som rent berättartekniskt tilltalat mig mest är Bruce Chatwins reseskildring I Patagonien. När jag hade läst boken kändes det som om jag faktiskt varit i Argentina. Jag fick låna boken av en vän (han med whiskeyglasen) och jag lånade den igen något år senare för att skriva av några rader. Jag har förlorat dessa rader och kanske behöver jag skaffa ett eget exemplar av boken. I den finns en liten men ack så kärnfull skröna om hur urinvånare försvarar sitt land mot kolonisatörer/pionjärer/européer. Även min berättelse handlar om att man tar över någon annans jord. Jag vill dock göra erövraren klok; han sansar sig efter den första uppgörelsen som varit blodig. Här ska mitt budskap smyga fram. Ett land är inte bättre än dess utbildningsväsende. Ni förstår säkert att jag har två tonårsbarn.
Vid min säng har jag en rejäl anteckningsbok i vilken jag skrivit ner lösa tankar om precis vad som helst. I den har jag ibland fört in drömmar eftersom jag oftast hinner glömma dem innan jag druckit mitt morgonkaffe. Mina nattdrömmar är otroligt obegripliga när man läser raderna efteråt vilket är en inspirationskälla med kraft. Dessa tankar och drömmar kan därför bli betydelsefulla redskap i mitt författande. En dag när jag, som vanligt, strosade bland hyllorna i bokhandeln hittade jag en anteckningsbok. Det fanns en hel serie och det angavs att Hemingway och Chatwin använde dessa i sitt arbete. Båda är mina favoriter. Med sina läderpärmar kändes den lilla boken lyxig och var svindyr. Jag kunde inte låta bli och jag köpte boken och när jag antecknar i den så är det med extra stor ansträngning. Formatet gör att jag alltid kan ha boken med mig.
Elisabeth George verkar vara mycket aktiv i sin jakt på miljöer till sina deckarhistorier och hon förklarar hur hon använder kameran när hon skapar de miljöer som hon vill placera i sina berättelser. Min gamla dator har jag inte fått i gång på några år. Däri finns många av mina fotografier. Jag vet inte om det går att rädda dem. Inte för att bilderna är något att ha men ett och annat minne hade varit roligt att rädda. Jag har slutat framkalla bilder av någon anledning. Hade jag varit bara lite rikare så hade jag köpt ett nytt minneskort till kameran så snart det gamla var fullt. Eller är det så folk gör nu för tiden? Jag gissar att det skulle vara lika dyrt som att framkalla en 24-bildsrulle.
Jag har i mina tidigare inlägg berättat om hur Elisabeth George varit till stor glädje för mig i mitt arbete. Nu när jag i skrivande stund läser Aristoteles bok Om diktkonsten så ser jag att även hon inspirerats av boken. Boken är dock svårläst och man skulle behöva delta i ett seminarium för att begripa alla termer. Det är nu det märks att jag är nybörjare i ämnet diktarkonst. Tydligt är i alla fall att Aristoteles redan för mer än tvåtusen år sedan uppfann en metod att skriva som håller än idag. En anledning till att jag bloggar är att dokumentera den metod som fört mitt arbete framåt vilket kanske är onödigt när det sedan gammalt finns förträffliga handböcker i frågan. Aristoteles har än så länge påpekat två saker för mig som jag själv inte räknat ut. 1) Oden och Balder är inte fiender i min berättelse, det faktum att Oden ändå ska slå ihjäl Balder i slutet medför att min berättelse är en tragedi. 2) Diktar du en tragedi så ska du behålla historiska namn. Igenkänning är nämligen viktigt för att en tragedi ska kännas trovärdig med skeenden som upplevs som sannolika. För mig betyder detta betyder väl att jag ska behålla de klassiska asanamnen på figurerna i min berättelse. Många människor kan ju namnet på några av dem och kanske till och med hur de hör ihop med varandra. Aristoteles anger också vikten av peripeti, men jag vet inte vad det betyder.
För övrigt så har några böcker en särskild plats i mitt hjärta. Den som värmer allra mest ska jag snart avslöja men dessförinnan kan jag nämna att jag läst några vikingatida berättelser som gett mig inspiration i frågor om exempelvis dåtidens tro på det vi kallar ödet. Jag kommer att låta Oden offra sin bästa häst och samtidigt visa hur bestämd och beslutsam han är i sin gärning. Han begår handlingen med tillfredsställelse eftersom han tror att saker går hans väg i framtiden i sådana fall. En sådan idé hade jag aldrig kommit på utan att ha läst de gamla berättelserna. Jag har lånat en figur ur Kalevala, det finska nationaleposet, som jämte Tre män i en båt är de böcker som jag oftast påbörjat utan att läsa ut. Kalevala är en typisk höstbok medan den senare är en typisk sommarbok. Jag har redan bestämt att jättarnas konung kommer att heta Faravid som också är en av hjältarna i den finska berättelsen.
Även om jag kommer att finna inspiration i gamla berättelser så har jag bestämt mig för att inte vara rädd för anakronismer eftersom det mesta i berättelsen ändå är fria fantasier utan att jag har några historiska belägg för att den är sann. Det är ju trots allt mycket avlägsna tider och varje beskrivning med nutida ord som inte fanns förr drar oss ifrån den sanna vägen. Jag ska försöka sålla bort det som är uppenbart fel men jag kommer att tillåta mig spekulera fritt. Jag ska slutligen nämna att jag funderar på att tala in tankar i min mobiltelefon. Jag går ofta ut med hunden sent på kvällen och det händer att jag får idéer som jag skulle kunna tala in i telefonens röstinspelare eftersom mitt minne är hopplöst. Detta ska jag fundera vidare på.
För det var så Fuglesang gjorde i rymden:
Detta måste berättas. Jag letar fram diktafonen igen och talar in vad jag just upplevt.
Det var svårt att räkna ut vilka personer som skulle medverka i min berättelse. Jag har haft fyra självskrivna namn i tankarna från början, och dessa gav mig sedan vägledning till bokens övriga manskap. Jag hör själv hur konstigt det låter svaret kommer snart här nedan. Jag har delvis eller nästan uteslutande använt mig av de frågeställningar som anges i handledningen som Elisabeth George lär ut. Det här var mycket svårare än vad jag trodde. Jag har fått ihop nio personer vilket är hälften av det jag hade hoppats på. Jag har hittat på en überskurk som bara finns i tankarna hos självaste Oden och som jag bara beskrivit med en mening… Jag har haft en så rak och enkel berättelse i mina tankar men för varje person som jag studerar närmare ökar komplexiteten i det jag vill förmedla. Så hade jag inte tänkt mig arbetet. Jag har använt klassiska asanamn men vet ännu inte om jag kommer att behålla det så.
Jag tog mitt välbläddrade exemplar av Elisabeth George bok Skriv På! Den första karaktären som nu skulle komma till livs var givetvis Oden. Jag läste noggrant genom den minneslista som George använder sig av själv när hon bygger upp sina karaktärer. Jag försökte först att modifiera den men gav snart upp eftersom mina egna idéer var så inriktade på personens sexuella preferenser vilket inte skulle vara till någon nytta för mig. Det fria tänkandet har faktiskt varit till skada för mitt arbete eftersom jag nu har jag funderingar på att sätta Oden i centrum för en bögorgie. Jag bestämde mig för att Georges lista kändes fullödig och jag började jobba utifrån den.
Jag anammade Heyerdahls idé om att asarna flytt från Asien och satte Oden som flyktens ledare. När fantasin tog slut vände jag mig till arkiven för att se vad källorna har att säga om karln. Jag hittade flera olika personlighetsdrag som jag fick stor nytta av. Oden blev med ens mänsklig när jag upptäckte att han var intresserad av trolldom och mystik till priset av att bli hånad för detta. När jag var klar med en beskrivning av Oden så insåg jag att berättelsen nu fått nya personer att ta hänsyn till. Till exempel visade det sig att Oden varit gift vid flera tillfällen. Detta faktum utnyttjade jag till det yttersta och berättelsen utökades med tre kvinnliga gestalter.
Tre kvinnor som alla hade koppling till Oden, det är ju bara för bra! Jag funderade på detta och snart hade jag berättelsens onda kvinna som jag döper till Gandul. På köpet fick jag hennes motpol i Frigg som bildar kärlekspar med Balder, berättelsen hjälte. Jag berättade tidigare att hjälten skulle dö och nu är det enda utvägen om jag inte ska skapa en anakronism, Oden och Frigg ska ju enligt källorna få en son som heter Balder. Jag tänkte para ihop Frigg Oden i slutet. Jag har en tanke om att kärlek och äktenskap inte går hand i hand jämt. Äktenskapet blir en handelsvara och används i det politiska spelet istället för att vara en kärlekshandling.
När jag sedan bestämt mig för att nio personer som var och en fått en djupare analys inser jag att det inte enbart är personer som jag behöver analysera innan jag börjar skriva. Jag utökar mitt personarkiv med analys av Valhall, ett skepp och en häst. Jag vill ju ledigt kunna beskriva rörelser i byn och kunna återkomma till platser som ska vara bekanta för läsaren. Asar förflyttade sig till sjöss eller på hästrygg, i alla fall enligt min föreställning. Därför har jag försökt analysera Odens prakthäst och hur skeppen såg ut. I dessa frågor har jag ingen personlig erfarenhet. Jag kan ha klappat en häst någon gång… Jag funderade en liten stund om jag även skulle göra en djupare analys av ett vapen. Men jag inser att något sådant inte skulle driva berättelsen framåt. Berättelsens kärna innehåller ett hotande krig men inga slag kommer att utkämpas. Jag har inte tänkt göra någon realistisk skildring likt romanerna som Duras skapat.
Jag inser att jag kommer att få problem i mina miljöbeskrivningar. Jag har diskbråck och svårt för att förflytta mig. Diskbråcket binder mig till hemmet denna sommar och är anledningen till att jag skriver boken. Men jag kommer inte att kunna besöka platsen där jag tänkt placera Valhall. Kanske får det ske efter sommarsemestern. Jag vet ännu inte hur viktig Valhalls omgivningar kommer att vara i min berättelse. Men ändå… En plats besökte jag tillsammans med min svåger i vintras. Där kommer ett klimax att utspela sig och den platsen tror jag mig känna väl. Jag kommer att ha anledning till att återkomma till denna plats i Tiveden i något senare inlägg.
De frågor jag ställt till mina figurer är så integritetskränkande att riktiga personer skulle gett mig på käften. Kan man låta en fiktiv person behålla några hemligheter för sig själv? En av Fuglesangs astronautvänner låter sig inte beskrivas fullt ut:
Joanie är drygt 40 år, men vill helst inte tala om sin ålder då hon är en av få astronauter som inte har sitt födelsedatum angivet i den officiella Nasa-biografin.
En nyfunnen vän har berättat att han skriver massor av utkast innan han lämnar ifrån sig materialet till ett förlag för genomläsning. Jösses, vad har jag gett mig in på? Ibland tar det mig en hel sommar att läsa igenom EN bok. Men att göra det upprepade gånger! Jag är medveten om att det jag själv skriver ibland blir obegripligt för den som läser texten och jag tror att det är där den stora svårigheten i mitt arbete kommer att uppstå. Jag vill framföra ett budskap i en spännande berättelse. Temat kommer att vara manlig oro och kvinnlig målmedvetenhet. Kan jag göra texten begriplig eller inte? Det återstår att se om jag kan finna mina egna obegripligheter. (anm. Jag läste detta inlägg tre gånger och ändrade i texten varje gång innan jag postade det…)
Jag berättade tidigare att jag haft författardrömmar sedan lång tid men saknat ambitioner. Jag ska väl i sanningens namn säga att jag också saknat kunskap. Jag har läst så många böcker där levande karaktärer och miljöer varit enda anledningen till att jag ens orkat mig genom boken. För mig har det varit en gåta hur man skriver på ett sätt att personer känns verkliga och agerar på ett trovärdigt sätt. Så var det ända tills jag läste Skriv på! av Elisabeth George. Hon anger på ett tydligt sätt hur hon arbetar fram en bra historia och hur hon bygger upp de karaktärer som bär berättelsen framåt.
Jag har sålunda en grundidé. Det är forntid i Skandinavien. Två rivaliserande ätter slåss om resurserna och ett krig hotar. Den ena ätten är asarna som inte befunnit sig i området mer än något eller några decennier. Området befolkades tidigare av ett folk, som jag för enkelhetens skull nu kallar jättar, som trängts undan. De jättar som inte fördrevs har anammat asarnas seder. En av asarna blir kidnappad i maktspelet och offret i det dramat är berättelsens hjälte. Hans hjälteresa kommer att vara rätt lugn men han drabbas av ett hårt öde. Han kommer att bli ihjälslagen i slutet.
Elisabeth George ger nämligen som första tips att komma på ett slut på historien. Jag valde hjältens död. Det gjorde jag helt enkelt för att jag inte kom på något bättre samt för att, ta i trä, slippa skriva fler historier runt denne hjälte om nu berättelsen skulle bli en säljare. Min hjälte kommer att vara den yngsta och därmed också den flataste personligheten. Jag har sedan länge format några personer som jag tänkte presentera i min berättelse. Det är nu dags att titta närmare på vilka personer som ska bära berättelsen framåt!
Jag citerar Fuglesang som är min ledstjärna i detta arbete:
Äntligen, äntligen! Efter alla dessa långa år.
Jag skrattar visserligen inte inombords såsom Fuglesang gjorde men jag är tillfredsställande lugn och ser framtiden an med tillförsikt! Min semester börjar nu och jag har fyra veckor på mig att arbeta fram ett första utkast.
Jag har länge velat bli författare och skriva böcker. Av någon anledning har jag saknat ambition och inte tagit tag i denna dröm.
Jag har diskuterat författardrömmarna med en vän i många år. Vi har tittat djupt i whiskeyglasen och delat drömmar med varandra. Han skrev en bok och nu antar jag utmaningen. Jag ska också dikta en bok. Följ med på resan och vägled mig!
Jag har samlat på mig flera olika idéer om vad min första bok skulle kunna handla om. Jag har fastnat för att skriva en historisk roman som utspelar sig vid en tid där de historiska källorna i Sverige är vaga vilket ger min fantasi stor frihet att utforska tänkbara scenarion.
Tre var för sig obetydliga tankar har tillsammans format idén som jag nu tänkte bearbeta. Den första tanken hade jag redan 1998 när jag besökte Ale stenar som är en stor skeppssättning i Skåne. Jag lutade mig mot en av stenarna och funderade på hur stenåldersgubbarna finansierade ett sådant bygge. De hade väl knappast någon bank att gå till och om de hade en sådan vad i h-e sa man då för att bli beviljad kredit. Jag behöver väl knappast nämna att vi gick i husdrömmar vid den tiden. Av någon anledning har upplevelsen vid Ale stenar fastnat i min skalle och nu kanske jag kan sopa bort den för gott genom att utforska vidare i tankens värld.
Den andra tanken, som inte är lika världslig, är helt obegriplig för mig. En natt vaknade jag med ett ryck mitt i natten. En dröm jag inte längre minns, och som jag glömt bort redan när jag vakande, lämnade en mening i mitt medvetande: ”Tårarna du ser är inte mina.” Jag vet inte varifrån jag fått denna mening men jag fullständigt avgudar den. Ve den redaktör som vågar stryka den! Den ska få bli bokens titel eller inledning. Jag vill inte stjäla någon annans ord och jag har dammsugit min bokhylla i jakten på ursprunget. Är den bekant? Snälla du, meddela mig i sådana fall! För jag har svårt att tänka mig att ett sådant uttryck kan skapas i en dröm bara sådär…
En tredje sak och som är helt avgörande för bokens handling kom till livs när jag för flera år sedan läste en artikel om hur Heyerdahl fått en idé om att asarna varit verkliga människor och att de hade sitt ursprung i ett område som nu ligger i landet Azerbajdzjan. Tyvärr dog Heyerdahl innan hade kunde bygga ut sin teori men av artikeln framgick indicier som verkade starka. Jag köpte idén. Jag vet inte när jag kopplade ihop dessa tre tankar. Men de har surrat i huvudet ett tag.
Jag hoppas att detta nu efter tio års drömmerier går i rasande fart och Christer Fuglesang får bli ledstjärna för mitt arbete: 13 dygn i rymden efter 14 år på jorden. Så snabbt lär det inte nu gå. Men tio års skrivande skulle jag aldrig orka med. Hur många veckor tar det att skriva ett första utkast, jag har trots allt haft god tid att bearbeta mina tankar? Får man kalla sig för författare som hobbyskrivare? Finns det fler än jag som har drömmar där ute? Vilken dag som helst börjar min semester och under denna korta period hoppas jag ha hunnit skriva ett första utkast.
Jag har avmystifierat mig på bloggen med förhoppning om att det kan vara till gagn för boken som jag vill skriva.
Klassiker som fått ett spännande lyft, men det är fasligt svårt att sjunga med. Ändå känner jag igen hur man själv lätt höjer sig i refrängen till Moores original. När man hör Tarja så vill man höja ännu mer. Då spricker det. Se på trummisen i början av videon. Vilken glädje det kan vara att få banka på trummor så hårt man kan.
Vikingarnas visdomsord, i översättning av Karl G Johansson
Bokhandelns avdelning för poesi var minimal och bestod av ett snurrställ. Jag fick syn på den hårt inplastade boken och var skeptisk mot den inledningsvis. Det fanns inget blädderex. att tillgå. Detta gjorde mig misstänksam och jag gissade att innehållet skulle vara för tunt för att motivera ett pris på över 100 kronor.
Mina farhågor besannades. När jag kom hem visade det sig att varje sida innehöll en strof om sex versrader. Men, när jag väl gav Hávamál en chans så visade det sig att varje sida hade en inneboende tyngd som väl motiverar formatet.
Hávamál ingår i den poetiska eddan och ur denna har ordspråken nu samlats i den nya boken. Eftersom det är en nyöversättning är den i sin helhet lättläst och begriplig. Men visst saknar jag version med originalspråk som gott och väl hade fått plats i boken. Klockren 4! Titeln finns tyvärr inte på http://bok.nu så jag har inte kunnat betygsätta boken där. Därav detta inlägg.
Den pågående finanskrisen har väl slutligen bekräftat att kapitalismen inte är något annat än ett gigantiskt pyramidspel. Systemet kollapsade när sedelpressarna inte längre kunde leverera i den takt som krävdes. Ironiskt nog så söker man typsikt socialdemokratiska lösningar såsom till exempel bankgarantier och statligt inflytande. För att ge förtroende för systemet. För att du och jag åter ska tro på en framtid med evigt stigande vinster.
Jag är rädd för att vi står inför ett systemskifte där man för oss tusen år tillbaka till något som liknar det medeltida feodalsamhället. VD och styrelseordförande blir ersättningsnamn för vasallerna som förr kallades grevar och baroner. Istället för landområden delas rättigheter och monopol ut till den som bjuder högst. Äganderätten byts mot licenser som du inte kan göra några anspråk på.
En renässans för något som varit utdött i moderna länder får väl kallas för nyfeodalism. Ett sådant system behöver ha något som avskräcker dig från att ifrågasätta vilket enkelt skapas genom exklusion. Därför blir vi tvungna att låta en grupp stå utanför vasallernas beskydd. Frågan är bara hur stor den behöver vara och hur jag ska undvika att hamna i den. Det är dags att positionera sig!
Jag har alltid levt i en föreställning om att jag inte är någon enkel varelse utan komplex och har en egen fri vilja.
Jag betygsatte några böcker på bok.nu och fick lästips som svar. Flera av tipsen hade jag redan läst och till min förvåning så var det också några av mina favoritböcker. Av allt att döma är de andra tipsen relevanta och jag ska ge dem en chans. Men hur roligt är det att vara så förutsebar?
Jag vill ju vara en unik och spännande människa med ett mystiskt känsloliv som inte blir genomlyst med några knapptryckningar.
Via Ted.com lyssnade jag på en föreläsning av Barry Schwartz (Professor of social theory and social action). Föreläsningen handlade om att vi förlorar visdom inom många områden idag. Istället låter vi byråkratiska arbetsmönster växa fram inom alla branscher. Schwartz utgick ifrån att man inte behöver vara särskilt skarp för att vara klok. Saknar du visheten så räcker det dock inte med intelligens. För tio år sedan gick jag en kurs i förvaltningsrätt. Det enda jag minns från kursen är uppmaningen ”säg nej med ett leende”. Jag tror att alla har någon förmåga att känna empati men har samtidigt svårt för att visa sina goda sidor inför människor som vi inte känner. Vad beror det på? Kan man utbilda sig i att visa sina känslor och låta dem styra hur kommunikation genomförs? Utan att det påverkar innebörden av det vi vill säga? Anledningen till att jag lagt föreläsningen på minnet är att jag i mitt yrkesliv haft egna erfarenheter av ett av exemplen som Schwartz redogör för. Schwartz berättar om en städerska/vaktmästare på sjukhus som tar sig tid och hjälper patienter på sjukhus. Han uträttar inga mirakel utan finns bara till hands om någon vill prata. Det är inget städaren/vaktmästaren behöver göra utan uppdraget är helt självpåtaget. Tiden som vaktmästaren lägger på en patient ger ett mervärde för alla. Fram till sommaren 2008 hade vi en städerska som skurat golven i våra lokaler sedan år 2003. Hon tog sig tid till att hjälpa människor i väntrummet och ge direktiv om vart de skulle vända sig och hon kunde förbereda dem på det som väntade. Vi såg henne tala med människor och vi förstod att hon på något sätt lärt sig vårt fikonspråk och hade insikter i våra rutiner. Dock insåg vi inte betydelsen av det hon gjorde förrän hon slutade arbeta hos oss. Vi hittade en billigare städfirma och med bytet försvann en tillgång som vi hade inte räknat med i den ordinarie verksamheten. Vårt arbete blev plötsligt mycket besvärligare och produktionsmålen har lagts om. Personen som städar våra lokaler idag är jämfört med den förre städerskan av en helt annan personlighetstyp och som inte skulle få för sig att vara någon annan människas stöd. Vi har till och med talat om att förstärka receptionen med en extra person. Det här låter så galet att man knappt tror det är sant. Vad blev det av vinstmaximeringen? Jag har för övrigt hört att Ingvar Kamprad anser att alla som arbetar på Ikea är försäljare oavsett vad man arbetar med (Genom min kompis som är datakonsult på Ikea). Det synsättet torde vara lämpligt att införa även på andra ställen än Ikea. Och andra branscher, alla på Volvo är bilförsäljare, alla på en myndighet är handläggare och alla inom Ica arbetar med att sälja mat.
Publicerat av viddernasman 
Publicerat av viddernasman 
Publicerat av viddernasman 