Det är nu man sitter och skapar sig en inre resumé över året som gått. Som om det inte vore något kvar av 2013. Jag ska verkligen inte utmana ödet genom att ställa frågan ”vad mer kan hända?”.
Jag bevistade Teneriffa under hösten och resan överträffade alla mina förväntningar. Jag hade en bild av trängsel och turismindustri. Jag hade fel. Vi bodde i en liten by i öns norra ända, Garachico. Den byn fungerade som turistort för hundra år sedan. Vi blev bortskämda av ett par som drev ett litet hotell med namnet Garahotel. Ställets lantliga stil ingav ett värdefullt lugn. Frukosten serverades i byggnadens innergård. Kaffet var gott vilket inbjöd till långsittningar. När man träffas av gryningsljus på hotellets takterrass är man för några ögonblick rikast i världen.
Vågorna som slog mot stranden var alltför höga för att man skulle våga ta sig något dopp. Emellanåt kände man Atlantens salta bränningar i ansiktet när man stod på hotellets takterrass. I den stunden tänker man att naturens storhet inte kan bli mer verklig. Men naturen överbevisade mig bara några timmar senare när jag stod på Teides topp, mer än 3 700 meter över havet. Långt där nere såg jag molnen som täckte Garachico och resten av norra östranden. När jag står på toppen inser jag att vulkanberget rest sig ur en gammal krater som är enorm i sitt omfång. Hur högt kan det berget varit? Kunde jorden överhuvudtaget inrymma liv när den vulkanen hade sitt utbrott?
Jag har börjat ett nytt bokprojekt som tog sin början när funderade på en zombies känsloliv. Bokens karaktärer är i stort sett klara. Jag har haft svårt med miljöerna eftersom handlingen utspelar sig i i ett land jag aldrig besökt: Korea.
Självbilden; frihet och äventyr 